Ibland i livet händer det att vi hittar någon.

Någon som bara står där en grå söndagsmorgon när livet plötsligt knackar på dörren igen. Någon som talar om för dig om städer han besökt, människor han träffat, myter du trodde var sanna, att man kan faktiskt gå barfota om ens i vinter. Någon som ser dig. Precis där du står, precis som du är.

Ibland i livet händer det. Och vi tror att vi ska dö när vi går ensamma därifrån.

Jag vet inte hur jag ska berätta om honom utan att allting låter kliché och smörsylt, jag vet inte hur jag ska berätta om locken i hans panna utan att bli ståendes tyst för att jag föreställer mig den här, precis framför mig. Men jag ska försöka.

Hösten har alltid varit min favoritårstid. Jag vet inte riktigt vad det är som gör den så magisk, egentligen är allting ganska fult. Träden är kala, mornarna när man tvingat sig upp ur sängen och ner till bussen är förfärliga. Men på något konstigt vänster så uppskattar jag det.

Det var höst när jag träffa honom.

Bara tanken av att sitta på ett mysigt café mitt emot honom gjorde mig genomsvett.

Ni vet så där så det känns som att man sprungit till bussen på morgonen, med svett i pannan och panikartat fipplat upp busskortet.

Ungefär så kändes det. För hjärtat slog hårdare bara jag tänkte på det.

Det gör det fortfarande.

Jag minns att jag sa till honom en gång att jag tycker omöjlig kärlek är vackert, fast än det nog är det hemskaste som finns. Jag minns att han svara mig att ”fyfan ja, det är jäkligt sorgligt.” Då förstod han nog inte att jag syftade på att jag aldrig skulle bli hans.

Det värsta med omöjlig kärlek är att den nästan är som finast så. Som jag och en nära vän till mig diskuterade här om dagen, att den nog är som finast för ingenting har blivit förstört. I ens huvud kan fortfarande allt bli så där perfekt. I ens huvud ja. Men det är så jäkla sorgligt, som han sa, och det stämmer in på mig. Jag är jäkligt sorgsen när jag vaknar utan honom på morgonen. När jag hoppas på att telefonen ska ringa.

Jag är jäkligt sorgsen när jag lyssnar på den där låten jag endast har på min iPod för jag vet att han gillar den. Jag är jäkligt sorgsen när jag ser filmer då livet romantiseras.

Och ändå gör det mig så glad på något sätt, att vara sorgsen.

Kanske fortsätter jag att hoppas. Att hoppas på att det är jag som somnar i en varm perfekt famn när jag behöver det som mest. Kanske är inte vår kärlek så omöjlig som jag går runt och tror.

Men det är bara det att ibland händer det att man träffar någon som ser världen med samma ögon. Någon som man inte måste tala om sina tankar för hela tiden. För han vet ändå.